Hej alla läsare. I veckan fick jag reda på att jag vunnit en novelltävling med temat "Game over". Fast i och för sig var det så få så som det stod på hemsidan... "vann alla".

Men hur som helst så har jag skrivit in den på bloggen.

I Dödens Kulisser av Maya Juhlin Liedberg

När det hände blev jag ensam kvar utan minsta erfarenhet av vad världen var för något. Jag kan också säga att min barndom inte varit särskilt enkel av sig. Min mamma och pappa dog i en bilolycka när jag var två år, sedan flyttade jag in hos min pappas kusin som jag aldrig riktigt lärt känna. Men det varade bara några år, inte direkt vad jag föreställt mig när jag flyttade in, men jag är rätt säker på att han avskydde mig från första stund. Nu har jag bott hos morfar i tre år, dem bästa åren i mitt liv. Jag älskade honom över allt annat, han har varit den som tagit hand om mig och på riktigt älskat mig. Och nu är det förbi, när jag var liten trodde jag att han var odödlig, att han skulle överleva mig och se mig växa upp, att jag alltid skulle kunna komma till honom men nu är allt det förbi.

För bara några veckor sedan fick han en stroke, och hela min värld rasade samman. Han har legat på sjukhuset sedan dess, och hans EKG har fortsatt att pipa. Men jag vet att hans gamla hjärta kommer sluta slå i samma stund som doktorn slår av maskinen som nu höll hans hjärta igång, men jag vet att det finns inget jag kan göra… Jag är lika obetydlig så som hela mitt liv har sett ut. Jag gick hem sent den där kvällen när jag varit hos morfar, och i samma stund som jag kom hem till morfars lägenhet ljöd telefonen, jag visste redan och greppade jackan igen och sprang ut genom dörren nerför trapphuset. Och jag hade rätt, han låg där på sjukhussängen med vita lakan utan så som ett ansiktsuttryck, han låg där men samtidigt kände jag hur han var så långt bort. Jag avskydde varje stund av begravningen… röda rosor var utspridda över den svarta kistan, men morfar var inte i kistan, han var någon annanstans, långt bort dit jag aldrig skulle nå honom. Kanske var det bara jag men jag visste klart och tydligt att morfar aldrig hade velat se sin tid ovan jord sluta så här. Med en samling människor han inte träffat på åratal, en oätbar tårta, låg han inuti en svart kista. Han hade avskytt det, när jag var yngre brukade han säga att han ville sluta sina dagar med mormor nere på havsbottnen. Fast vad hade jag att säga till om när allt kom omkring.

Efter begravningen gick jag och satte mig inne i lägenheten i hans gamla stol, jag tog på hans gamla tofflor och tog yllefilten över skjortan. För ett ögonblick försvann mina tankar långt bort, jag bara satt där utan att tänka på allt som hände omkring mig. Bara det ögonblicket betydde mer än något annat eftersom det gav mig hoppet att tro att allt skulle gå bra för mig. Att allt skulle lösa sig av sig självt… Men innerst inne visste jag nog att inget i mitt liv någonsin skulle gå lätt till.

Det bankade på ytterdörren och jag undrade verkligen vem som masat sig ut hit i regnet som stod som spön i backen. Det var då ingen annan än Mr. Douglas, morfars advokat, det hade varit han som ordnat med morfars testamente och allt sådant. Men vad gjorde han här en sen söndagskväll. Hans fina kostym var lika blöt som om han hoppat i sjön men han verkade inte bry sig. Han harklade sig och först då tänkte jag på att det rätta kanske hade varit att släppa in honom. Så jag gick ur vägen så att han kunde kliva in. Jag kokade lite varmt te för det var högst troligt att Mr. Douglas skulle bli förkyld efter den här lilla promenaden från hans gata hit. Han satte sig vid köksbordet på en av dem fyra trästolarna som jag antagligen skulle behöva torka senare. När jag räckt han teet satte jag mig mittemot honom och han plockade fram en bunt papper som var helt dyblöta ur en portfölj. Han lade dem framför sig på bordet perfekt diagonalt och såg sedan upp på mig.

– Vi på styrelsen har fattat ett beslut, du Oliver är den enda arvtagaren efter din morfar och kommer därför bibehålla en summa på 400 000 på ditt konto, sa han och jag började känna hur hjärtat slog extra slag.

– Det är fantastiskt Mr. Douglas, hur kan jag tacka er… men han avbröt mig när jag skulle avsluta meningen.

– Tyvärr är du ännu minderårig och det kommer dröja dem fem år som är kvar tills du fyller arton år, därför har vi bestämt att du ska försöka sättas hos en fosterfamilj tills det att du når vuxen ålder, sa han och modet sjönk med detsamma. Utan ett ord lämnade han pappersbunten på bordet intill mig och gick tillbaka genom dörren ut i regnet.

Den kvällen kunde jag inte sova, jag kunde inte tänka klart och jag kunde inte förmå mig att ens röra mig. Den natten hände något jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Det kändes som om något började styra min kropp, jag var matt och följde efter vad det än var som smög runt i lägenheten, jag öppnade ytterdörren och regnet slog mot min hud… sedan föll jag. Jag bara föll, först trodde jag att jag halkat nerför trapphuset men allt försvann omkring mig och det fanns inget slut. Sedan blev allt svart…

När jag vaknade stod jag på en grön äng, min första tanke var… nu är jag död. Nu är jag i Nirvana… Nu är allt äntligen över. Men sedan kom en liten filur gående längs stigen nedanför kullen… och jag kände mer än igen honom. Faktiskt liknade han den där filuren som morfar hade en tavla av på väggen, men vad hette han nu igen… var det Kodi, eller, just det Yoshi. Så var det, men hur kunde jag se en av morfars gamla tv-spelskaraktärer. Det var inte särskilt troligt att jag bara drömde det här för den delen heller. Jag kunde känna doften av lavendel i luften, som den där parfymen gammelfaster Pearl alltid brukade stinka utav. I samma stund som jag bara tänkte på henne kom hon gående längs stigen, omgiven med samma stinkande os av lavendelparfym. Nu visste jag säkert att jag var död, jag menar, hon dog trots allt för fem år sedan av lungcancer. När hon sedan såg mig vinkade hon glatt och gjorde tecken för mig att komma, så jag sprang nerför den gröna kullen och ställer mig bredvid henne.

– God dag Oliver, sa hon och log ett leende som var helt nersmetat med rött läppstift.

– Tant Pearl! sa jag förvånad över att allt det här var mer än en synvilla, åtminstone hoppades jag det.

– Säg mig Oliver hur mår Klint? frågade hon och vad annars kunde jag ha väntat mig. Dem två hade älskat varandra över allt annat, tills hon dog.

– Tyvärr har han inte varit densamme på ett tag, sa jag och jag såg ur hennes blick vek sig.

– Vad är det här för ställe? frågade jag.

– Jo, du vet hur min bror, alltså din morfar alltid var så långt bort i tankarna, sa hon och jag nickade instämmande.

– Det är så att varje människa som någonsin tänkt eller drömt lyckas skapa en egen påhittad värld med blotta tanken, sa hon som om det var det mest självklara i hela världen.

– Så jag är inte död, sa jag med en förvånat nedlåtande ton.

– Självklart är du inte död… sa hon och jag pustade ut, för oavsett om mitt liv inte direkt var någon dröm så kunde jag inte låta det sluta såhär.

– …än, avslutade hon och då spärrade jag ögonen i henne.

– Vad menar du, så jag är inte död, men jag kommer att dö, sa jag och märkte hur dum jag lät.

– Det är så att i drömvärldarna kan vad som helst hända, sa hon, som du vet älskade min bror dem där små dataspelen som finns överallt i dessa dagar och nu vandrar dem runt på fri fot, och jag vill att du ska veta... Sedan slutade hon prata och försvann ur tomma intet. Det måste jag säga att om jag nu var i morfars värld, då var jag riktigt illa ute. För rätt som det var kom den där stora sköldpaddsliknande saken springande mot mig, den var ful som få och plöjde mig nästan av vägen. Vad var allt det här egentligen, tant Pearl sa att det var en värld skapad av morfars alla tankar och drömmar vilket det fanns gott om. Men hur kunde jag då ha kommit hit, till en värld som inte existerar.

Jag gick och velade i timmar utan en aning om vad jag höll på med, när det kändes som om jag sprungit runt i en evighet såg jag rök dyka upp borta vid krönet, sedan såg jag skorstenen och sedan dök det lilla uthuset upp omgivet av små grönsaksland. Då såg jag honom, ansiktet var oförändrat, utan minsta oro eller sorg. Bara samma trygga leende och den krumma gångstilen… Morfar. Jag kunde kanske ha förväntat mig att han någon gång i livet tänkt på sig själv och varför i hela världen skulle han då inte vara här. Men jag brydde mig inte, jag bara sprang och sprang och han fångade om mig i sin famn. Ingen av oss förmådde säga någonting, vi hade helt enkelt för mycket att säga till varandra, och vi hade allt för lite tid. Men han tog mig på axlarna och såg på mig.

– Vad gör du här Oliver, sa han med ett bekymrat uttryck. Och det fick mig att tänka, vad gjorde jag här, det var inte här jag skulle leva mitt liv, jag skulle leva resten av mitt liv tillbaka i min regniga instängda värld.

– Jag vet inte, sa jag och kramade honom…

– Du ska inte vara här, sa han som om han trots det inte velat det hellre.

– Jag vet, sa jag och omfamnade honom en sista gång.

Sedan blev allt svart och jag vaknade upp på trapphusets bottenplan. Jag visste inte om det varit på riktigt, allt jag visste var att jag och morfar hade fått ett avslut, må hända att vi träffas igen dagen jag dör, men till dess ska jag leva mitt liv. Jag ska få ett slut på allt elände och jag ska lära mig att leva mitt liv så som det alltid varit tänkt.

Det första jag gjorde var att ringa till Mr. Douglas. Jag visste att jag aldrig skulle klara mig på egen hand till den dag då jag fyllde arton år men jag tänkte inte bli tvingad att leva med en familj jag aldrig skulle kunna tillhöra. Men jag visste någon som var minst lika ensam här i världen som jag.

Tre veckor senare hade jag flyttat in hos farbror Klint, tant Pearls make i Sigtuna. Han hade välkomnat mig med öppna armar. Mr. Douglas hade inte haft några synpunkter om att jag flyttade in hos farbror Klint men vad brydde jag mig, jag visste att jag skulle klara mig och det var tillräckligt. Det var nog såhär det var tänkt, det är i alla fall vad jag tror. Efter drömmen eller vad det än var så har jag förstått att det är upp till mig att ta alla beslut, jag kommer inte få hjälp på vägen… Men det vet jag nu.

Maya´s site

Leta i den här bloggen

måndag 25 november 2013

Missys underliga vanor

Boktips: miss peregrines hem för besynnerliga barn

Min novell

I Dödens Kulisser av Maya Juhlin Liedberg

Recept på kokostoppar

Veckans inlägg