Jag deltog nyligen i en novellskrivartävling anordnat av mitt stadsbibliotek. Och jag kom 1# plats i min åldersgrupp, temat var fantasi och jag hoppas verkligen ni kommer tycka om min berättelse.
DEN GYLLENE SPIRAN
Kvistarna knakade under mina fötter, det var ju typiskt att
jag skulle komma bort från skogsstigen. Regnet som natten fört med sig hade
gjort mig lika blöt som om jag tagit mig ett dopp i sjön. Och trädkronorna som
släppte ned vatten mellan lövverket gjorde inte det hela bättre. Allt jag kom
ihåg från gårdagen är det att mamma tagit med mig ut för att plocka svamp men
att jag velat mig bort från stigen och gått vilse. Skulle jag vara still och
vänta på att någon ska komma eller ska jag försöka leta mig tillbaka. Mitt
förnuft sa åt mig att vänta ut mina föräldrar någonstans. Men min envishet
tvingade mig att fortsätta. Skogen var tät och mina fötter värkte efter de
timmar jag virrat omkring. Aldrig förr hade jag längtat så efter en säng att
sova i, efter tak över huvudet och efter nya kläder som inte doftade tallbarr.
Men det var bara att fortsätta, det sinkar mig bara om jag går och tänker på
det. Korgen hade jag fortfarande hängande om handleden, där i hade jag samlat
ihop allt det jag vet är ätbart. Men så här kunde det inte fortsätta, jag var
tvungen att leta mig ur den här labyrinten till skog.
Där
gick jag längs en sedan länge övervuxen stig, snårig och allt möjligt. Ju
djupare in i skogen jag kom desto värre blev känslan av att jag hade någon i
hasorna. Trots den otäcka känslan lyckades jag somna i skydd under en gran. Men
ett ljudligt prassel störde min efterlängtade sömn. När jag såg upp blev jag
förskräckt. Där stod en pojke hälften så kort som jag själv och med spetsiga
utstickande ögon. Han hade på sig kläder så vita att man kunnat tro att de var
nytvättade. Pojken själv stod bara där och såg på mig med uppspärrade ögon. Det
kändes rätt obehagligt när han såg på mig sådär, men man skulle ju kunna tro
att han är mer rädd för mig än jag rädd för honom. Men man undrar ju. Fast jag
tyckte lite synd om honom trots allt.
–Du vet, du behöver inte vara rädd för mig, jag heter Selma,
sa jag och räckte fram handen. Han tog mitt pekfinger och skakade det lite
varsamt. Sedan gav han mig ett skevt leende. Han gick fram till granens stam
och plockade upp en sten från marken. Han ristade försiktigt bokstav efter
bokstav. De såg riktigt dåtida ut som om de inte använts i Sverige på flera
årtionden. Men ändå gick de att läsa ”Alrik”, var det pojkens namn. Det namnet
hade jag aldrig hört talas om. Men ett namn var ett namn och han log nu mot mig
trots osäkerheten i hans blick. Alrik stannade under granen med mig hela natten
men när jag vaknade var han borta. Hade det bara varit en dröm eller hade jag
rent av hallucinerat, men han hade sett så verklig ut och samtidigt inte med
sina utstående öron. Än en gång somnade jag efter att för en dag sedan vandrat
kilometer om inte flera mil. När jag vaknade igen satt Alrik där, med en hel
korg full med brödlimpor. Hade han hämtat hit de åt mig. Men varifrån, självklart
måste han bo här i närheten. Tänk om Alrik kanske ville ta med mig dit så att
jag skulle kunna få hjälp att komma hem. Tänk jag om jag kunde vara hemma till
kvällen.
När
han reste sig upp för att gå räckte han ut sin hand mot mig. Jag tog försiktigt
tag i honom och han förde mig djupare och djupare in i skogen. Men allt
ljusnade, bara skimrade solljus syntes till. Genom en mörk grotta hade han fört
mig fram till det öppna landskapet, där vita skimrande hus i sten sträckte sig
vida omkring. Ett större ännu mer vackrare hus tornade upp sig längs
bergsväggen. Varelser långa, och alla med gyllengult hår syntes över slätten.
De skördade jorden, fiskade i ån och bevattnade åkrarna och alla utan att
smutsa ned sina vita kläder. Byn var i full rörelse och Alrik verkade njuta av
all uppståndelse. Han tog mig med till den stora byggnaden som på närmre håll
liknade ett sådant där slott som man bara ser i sagor. Han tog mig med genom
den ståtliga porten och i den tomma salen stod ett avlångt bord där det inte
fanns en plats ledig. När Alriks och mina steg ekade mot det stenbelagda golvet
vändes allas blickar mot oss, det kändes lika obehagligt att överösas med
undrande blickar som föregående natt men denna gång kan jag svära på att jag
fruktade de mer än vad de fruktade mig. De var stela herrar med långt skägg
hängande nerför hakan som vi avbrutit i deras diskussion. En man som satt på
den ena kortsidan reste sig från sin plats.
–Vad är det frågan om Alrik, sa han och såg ner mot oss.
–Jag fann flickan i skogen och, och…sa Alrik men blev avbruten av en herre näst
intill han som stod raklång.
–Jaså har du varit dig och hämtat hit ännu ett vilset
människobarn, så som du håller på kommer Alvinia snart vara folktomt på alver,
sa den vresige gamle mannen, men vad menade han med människobarn och alfer mån
tro.
–Var tyst Gregorius, min son har en mening med allt han tar
sig för, Alrik vem har sänt dig efter flickan om jag får fråga? frågade den
stående mannen Alrik. Men var han Alriks far, jag hade då aldrig haft så svårt
för att hänga med under ett samtal.
–Det var Assarina, sa Alrik lågt. Man såg då hur Alriks far
blev alldeles illröd i ansiktet.
–Din syster skall då alltid ställa till det, sa han barskt.
Jag förblev tyst för jag visste inte vad jag skulle säga.
–Furste Asmund, kanske bör vi ändå låta Assarina säga sin
mening, sa en mager man som satt och skrev ner varje ord som sas.
–Nåväl, men då kommer hennes påhitt om vår undergång bara
komma upp igen, vad heter du? frågade Alriks far och vände sig mot mig.
–Mitt namn är Selma Holmgren, och jag undrar varför Alrik
inte kunde tala förut, sa jag och då stirrade Alrik än en gång skräckslaget på
mig.
–Vet du inte det Selma Holmgren, sa furste Asmund, alver
förlorar alla sina magiska krafter utanför Alvinias murar, allt utom vårat
skärpta lokalsinne och tur är det.
–Vad är alver för ena? frågade jag furste Asmund.
–Du ska få svar på alla de frågor du må ställa, men inte nu,
sa furste Asmund. Sedan förde de mig med uppför en spiraltrappa som ledde till
ett rum inte för litet men inte heller lika luftigt som den stora tomma salen.
När jag kom in satt där en flicka på en stol vid fönstret och såg ner i en bok
med konstiga avbildningar. Men illa kvickt stängde hon den när hon fick syn på
den pansarbeklädda som fört mig upp till flickans rum. När jag såg hennes
anlete såg ja tydligt hur lika hon och Alrik var. Men hon var betydligt äldre,
såg ut att vara fem, sex år äldre än jag själv. Hon förstod den pansarkläddas
vink och följde efter honom ner till den stora salen och där stod jag ensam
kvar.
När
de efter flera timmar kom tillbaka in i rummet halvsov jag i den obekväma
fåtöljen i hörnet. Direkt gick flickan fram till fönstret där jag först sett
henne och slog upp sin bok där hon avslutat. När vakten hade gått gick jag fram
till henne, jag såg hur hon följde mig med blicken även om hon försökte dölja
det.
–Vad är det där för bok du läser? frågade jag henne.
–Det låter säkert fånigt men det är en bok för spådom, sa
hon och verkade som om det var det mest skamligaste man kunde tänka sig.
–Nej det är inte fånigt, kan du spå tiden? frågade jag henne
och hon verkade riktigt glad för att någon visade intresse.
–Det har bara hänt en gång förstås, men ja, jag tror jag
kan, sa hon och såg upp mot mig. Hon började berätta om den gång då hon spått
tiden och hon berättade hur hon sett sig själv hennes far och lillebror bundna
på marken, och om den gyllene spiran som hon sa gav all världens alver dess
livskraft. Och hur hon såg generalen ge den till ljusalvernas dödsfiender
svartalverna. Bara hennes historia fick mig att rysa till. Alvinia som den stad
jag kommit till kallades var allt en mystisk plats, en jag knappt kunnat
föreställa mig i mina vildaste drömmar.
Under
natten fick jag sova på ett tjockt lager filtar på Assarinas golv. Tystnaden
var total, det var till och med än tystare än de nätter jag fått sova ute i
skogen. Tystnaden var obehaglig, något var på väg att hända, det förstod man
och antagligen hade även Assarina märkt det eftersom hon satt sig upp och såg
ut genom fönstret. Skrik hördes nu nerifrån byn. Skrik som om rösterna efter
det skulle förbli evigt tysta. Svärdsklang hördes utanför byggnaden och både
jag och Assarina skyndade fram till fönstret. Där nedanför hundratals
vedervärdiga varelser med yxor och svärd som dräpte alv soldat efter soldat.
Och jag hörde hur Assarina mumlade ord efter ord då jag skräckslaget såg ner
mot de döda kropparna. Knappt hann jag vända mig om förrän allt blev svart. En
av de vedervärdiga varelserna hade jag sett i dörröppningen och sedan hur han
band mig och försvann med Assarina. När svartalverna sedan länge var försvunna
med hela furstefamiljen kom det till Assarinas rum en piga som lösgjorde mig
från repen. Alla verkade förtvivlade i hela staden och de hade god anledning.
Svartalverna hade begärt ljusalvernas gyllene spira i utbyte mot
furstefamiljen. Och svartalverna visste allt för väl att ljusalverna skulle dö
ifall spiran fördes utanför Alvinia.
Ingen
tycktes tänka överlämna spiran så något annat var tvunget att göras. Rådsherrarna
satt isolerade i dagar och hade ändå inte någon lösning på vad som fanns att
göra. Idén kom först till mig när jag fick höra hur olidligt dumma svartalfer
kunde vara. Jag kom att täcka på Assarinas syn hon avtecknat för mig i en bok
hon jämt skulle bläddra i och vad jag kom ihåg fanns det ingen smaragdgrön sten
i guldspirans kupa. En dag frågade jag Gregorius om vad han visste om spiran.
Han sa bara att den var i solitt guld förutom smaragden som gav spiran kraft.
Och då klarnade allt för mig. En förfalskning. Det måste varit en förfalskad
spira Assarina sett i sin syn. Att jag inte tänkt på det förut. Gregorius som
också sagt att han själv aldrig sett den sa mig också att ytterst få sett den.
Kanske hade inte Assarina någon gång sett den och förstås trott att spiran i
hennes syn varit den äkta. I dagar arbetade guldsmeder från hela staden med att
göra en identisk kopia av den riktiga spiran. Alla stadsbor försökte hjälpa
till i processen. Hundratals begav sig till gruvan för att skaffa fram det
ädlaste guld, och de kunniga hjälpte till att smida spiran.
Dagarna
gick och smederna sa att de skulle ha den färdig inom två dygn. Men alla visste
att det kanske redan var försent. Men inga gav upp hoppet. Men alla visste att
om svartalverna kom på oss skulle det inte finnas någon återvändo. Oro rådde
trots de alla optimistiska stadsmöten Gregorius lät hålla.
Efter
att de två dygn passerat lät generalen anhålla om ett uthållighetstest för alv
soldaterna. Den som var minst till ynkrygg skulle meddela svartalvskungen om
överlämningen av spiran. Efter en veckas tid då vi ännu inte hört av sändebudet
begav sig närmast alla stadens invånare för att storma svartalfernas fästning
för att bytet skulle bli av. Den första dagen marscherade alla raskt men under
den kommande dagen var det dock sämre. Många gamla blev plötsligt sjuka och
kvinnor och deras barn förde de äldre tillbaka till Alvinia. Men då de flesta
fortsatte vandringen mot svartalvernas fästning höll man modet uppe. Trots de
möjligheterna att ett gäng svartalver kunde ligga i bakhåll i var vägkorsning,
vart buskage och bakom varenda plats vi nådde.
Vi
stormade in i fästningen trots det att alla var utmattade efter den långa
resan. De få vakter som var utsatta passerade vi utan svårigheter för vårt enda
mål var svartalvskungens tronsal.
Vakterna pekade sina spjut mot vår folkhop men soldaterna kapade av var
spjutspets. När vi kom in i tronsalen var det första jag såg svartalvskungens
illvilliga flin och de tre gestalterna fastkedjade på väggen, alla med förbundna
ansikten. Svartalvskungen fortsatte se på oss med sitt fula flin och än mer
grinade han när han fick se hur mångas av våra blickar vändes mot de tre
gestalterna.
–Var ej rädda gott folk, de är inte döda, än, lade
svartalfskungen till och fortsatte att hånle. Vi bara stod där och såg
föraktfullt på svartalverna. Vi stod stumma som fiskar och alla förstod vad
generalen försökte med, att göra svartalvskungen vansinnig. Och minsann blev
han alltmer härsken ju längre tid det tog. Till sist tystnade det helt och
hållet.
–Nå, låt mig se spiran, sa svartalvskungen till generalen.
Svartalvstjänarna grep spiran som låg inlindad i ett tygstycke ur generalens
händer trots att generalen kämpade emot. De lindade upp tyget och
svartalvskungen log av belåtenhet när han fick se den falska spiran.
–Mycket bra ljusalver, mycket klokt att göra mig till
belåtenhet må jag säga, sa svartalvskungen och såg ner på oss från sin tron.
–Vi hoppas att ni håller er del av avtalet, sa Gregorius.
–Vad tar ni oss för, dumma, inte lämnar jag bara
furstefamiljen ifrån mig när jag har om dubbelt så många soldater, ni ska
utföra den underhållande svartalvsriten, sa svartalvskungen och jag hörde hur
generalen svor bredvid mig. De visade ut oss till deras fängelsehålor där de
ville att vi skulle vänta ut natten. Då frågade jag Gregorius vad
svartalvsriten var för något. Han sa att svartalvkungen närmare kvällen skulle
välja ut oftast den ynkligaste han såg att hämta en urna full med vatten från
älv dammen. Jag sa då till honom att älvor inte kunde vara så farliga men då
stirrade han på mig och berättade att de kunde fängsla en i deras lustgård i
årtusenden. Och närmare klockan åtta kallade svartalvskungen till oss igen.
Som
Gregorius sagt synade han oss och sedan till allas vår förskräckelse stannade
hans pekfinger på mig.
–Hon ska utföra svartalvsriten sa han och försvann ur vår
åsyn. En gammal kvinna gick fram till mig och gned in mina händer i ett svart
pulver.
–Vem är du? frågade jag henne.
–Adelgund, jag är trollkvinnan i de bortre delarna av staden
om du nu har hört talas om mig, sa kvinnan.
–Ja, jag har för mig att Assarina nämnt dig, sa jag och hon
log.
–Det är vulkanaska, sägs vara det enda som skyddar dig mot
älvornas ringdans, de får inte grepp om dig och då kan du inte velas bort från
den riktiga världen, sa Adelgund men trots det hon sagt var jag orolig över att
bara behöva ge mig ut i skogen ensam än en gång.
När
jag nådde gläntan Adelgund berättat om såg jag de spöklika små varelserna sväva
ovan marken till en musik både oemotståndlig och avskräckande. De hade inte
sett mig komma, de höll sina små ögon slutna. Och där om andra sidan deras dans
pågick låg den mörka sjön som ett hav som aldrig hade något slut. Mörker hade
jag alltid avskytt och jag ville helst inte ens att älvorna skulle få syn på
mig så jag försökte ta mig fram mellan de täta björkarna. Men förgäves, jag
hade klivit på ett halt nedfallet trä som rubbat och jag låg där på marken helt
orörlig när de kom emot mig.
Men
då i den mörka natten hörde jag ett ljud och även älvorna. Uppe på bergets topp
stod Gregorius och kallade älvorna efter sig. Jag kunde resa mig när de
försvunnit ur min åsyn och jag skyndade att hämta vattnet och sedan springa
allt vad jag kunde tillbaka till fästningen. Som avtalat fick vi ta med oss
furstefamiljen tillbaka och svartalverna fick behålla den falska spiran. Som
belöning fick jag återvända hem om jag svor en tystnad sed, och svartalverna
tror jag nog ännu inte förstått att de har en falsk spira i sin ägo och inte
den äkta.
